Först måste vi konstatera att det huvudsakligen är Socialdemokraterna som övertar Moderaternas politiska ståndpunkter och inte det motsatta. Socialdemokratin accepterar de hårda slag som Alliansens väldiga skattesänkningar riktar mot skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg.
Moderaternas uppslutning bakom kollektivavtal och fackliga rättigheter, däremot, blir tomma ord. Detta eftersom en bestående hög arbetslöshet, arbetskraftsinvandring utan kollektivavtal i kombination med ett ökat inflytande från bemanningsföretag, innebär en både kraftig och ”automatisk” underminering av kollektivavtal och fackliga rättigheter. Vad M än påstår sig anse.
Inte desto mindre minskar de tydliga skiljelinjerna mellan huvudalternativen i den svenska politiken. Och det nya i hela den politiska situationen, och den huvudsakliga förklaringen till varför Sveriges två huvudpartier (S och M) blir alltmer lika, utgörs av den ekonomiska globaliseringen. Varken Socialdemokrater eller Moderater (eller för den delen V) har en politik som kan skapa arbete år alla; inget av partierna kan visa hur kvaliteten i den skattefinansierade skolan, sjukvården och omsorgerna ska kunna bevaras. Detsamma gäller även för pensionerna, arbetslöshets- eller sjukersättningarna.
Den grundläggande, och långsiktiga, förklaringen till detta är att varken Socialdemokrater och Moderater, eller MP och V för den delen, har några politiska instrument för att driva en självständig ”svensk” politik som skulle kunna skilja sig från den politiska utvecklingen i övriga länder i exempelvis Europa.
Den ekonomiska globaliseringen, under de senaste 30 åren, har haft en genomgripande betydelse. Den har inneburit en väldig maktförskjutning – från politiskt folkvalda och fackliga organisationer till aktieägare och direktörer. Över hela världen, däribland Sverige, har utrymmet för politiska beslut minskat medan de s k marknadskrafterna flyttat fram sina positioner. Välfärdsstaten, med vissa nästan självklara ”tryggheter” då man blev gammal, arbetslös eller sjuk, håller på att rivas upp. Samtidigt växer arbetslösheten och klassklyftorna på ett skrämmande sätt. Globaliseringens utveckling drabbar även Sverige. Låt oss titta på några av globaliseringens effekter.
Långtidsarbetslöshet och tillfälliga jobb
Långtidsarbetslösheten har stannat på en långt högre nivå efter den våg av varsel (om uppsägning) som skedde då den ekonomiska krisen slog till hösten 2008. Två år senare var antalet långtidsarbetslösa som högst i Sverige. Även om antalet sedan kom att minska så ligger idag antalet långtidsarbetslösa still på en nivå som är ungefär 50 procent högre än före krisen 2008. Innan krisen var ca 80 000 personer långtidsarbetslösa. Idag ligger den siffran på ca 120 000. En stor del av de jobb som försvann under krisen var fasta anställningar inom industrin. Sedan industrin slog i botten har det skett en viss återhämtning. Men nära två av tre jobb som ”återuppstått” har skett i formen av tillfälliga anställningar.
Ökade klassklyftor
I en rad avseenden måste vi gå tillbaka ända till 1950-talet för att hitta en så stor brist på jämlikhet som vi ser i Sverige, och i hela Norden, som i dag. Det handlar om så grundläggande saker som möjlighet att få jobb; skillnader i arbetsvillkor/trygghet och arbetsmiljö; tillgång till bostad och utbildning. Det handlar om hälsan. För att citera Arbetet nr 37/2013: ”Risken för en förtida död och allvarlig sjuklighet är mycket större för låginkomsttagare och grupper med låg utbildning jämfört med höginkomsttagare och välutbildade grupper. En betydande del av dessa hälsoskillnader är orsakade av klassmässiga orättvisor i levnadsvillkoren”.
Denna utveckling har skett samtidigt med att inkomstskillnaderna mellan hushållen ökat. Inkomstskillnaderna har ökat i de flesta OECD-länder. Låt oss återvända till tidningen Arbetet. Där kan vi läsa att det, under perioden 1985-2011, skedde en ökning av skillnaden i hushållens inkomster med i genomsnitt tio procent inom alla OECD-länder. Men under samma period ökade inkomstskillnaden mellan hushållen i Sverige med det tredubbla. Återigen Arbetet (37/2013): ”Sverige tillhör numera en liten grupp av länder med de snabbast växande inkomstklyftorna”.
Instrument mot eller anpassning till globaliseringen
Sveriges välfärd bygger på en konkurrenskraftig och högteknologisk exportindustri. Landets beroende av exportindustrin understryks av värdet på exporten i förhållandet till BNP. År 1980 motsvarade exporten 30 procent av BNP. Motsvarande siffra år 2011 låg på 50 procent (av BNP). Siffrorna visar hur känsligt ett exportland som Sverige är för den ekonomiska utvecklingen i världen. Detta blev extremt tydligt i samband med den ekonomiska krisens första våg 2008-2009. När det blev tvärstopp i världsekonomin ökade arbetslösheten dramatiskt i Sverige.
Globaliseringen tar sig många uttryck. De brutala effekterna av en ekonomisk nedgång är en. Arbetskraftsinvandringen en annan. Bemanningsföretagen en tredje. En press nedåt på skatterna, för att anpassa dessa till omgivande länder, en fjärde. Det finns idag inget politiskt parti i riksdagen som har några instrument för att hantera globaliseringens effekter. Detsamma gäller för fackföreningsrörelsen och dess radikala skribenter i tidningen Arbetet.
Läs även:
- Globaliseringen stärker borgerligheten – även inom S
- Ledare: Socialisera bankerna – facklig kamp över gränserna